Dans.no


Danseterapi (12)

Dans som terapi

På forsiden akkurat nå

En studie av dans som terapeutiskt hjälpmedel för barn med neuropsykiatriska diagnoser.

Bakgrund
Hösten 2012 hade jag praktik i skapande dans på en grundskola. På förhand visste jag att det handlade om tjugo barn som gick i 3:an, en timme om dagen, i en vecka. Det jag inte visste var att sex av barnen hade Downs syndrom. Jag hade aldrig undervisat barn med någon typ av diagnos förut och visste inte hur jag skulle förhålla mig till det. Det blev lite av en chock för mig när de kom inspringande i gymnastiksalen. Men jag antog utmaningen och under veckan fick jag se dessa barn delta i dansundervisningen med stort engagemang och nyfikenhet. Lyckan lyste verkligen ur deras ögon. Både jag och deras assistenter förundrades över deras växande förmåga att kunna skapa, komma ihåg, samarbeta och visa prov på självständighet genom dansen på så kort tid.

 

Assistenterna var själva aktiva och hjälpte till de första två dagarna men märkte mer och mer att det inte var nödvändigt. Barnen utstrålade en stark övertygelse om att detta var något de kunde utforska på egen hand. De skapade rörelser till sina namn, undersökte kroppens alla delar och rörelsemöjligheter och utforskade dansens olika element som tempo, dynamik, energi, nivå och storlek. De fick också möjlighet att fantisera sig bort och gymnastiksalen förvandlades plötsligt till Afrikas djungel, en skridskobana eller ett månlandskap. Sista dagen var några av mina klasskamrater där och såg på klassen. När vi gjorde en speglingsövning och ett och ett barn fick ställa sig framför de andra och göra rörelser som de andra skulle spegla, var inget öga torrt i salen. Alla barn tog mod till sig och vågade ställa sig inför de andra barnen och leda deras rörelser med det största leendet på läpparna.

 

De skapade alltifrån små detaljerade handrörelser till stora hopp. Stämningen var magisk. Det var då jag insåg vad dansen hade gett dessa barn under veckan och vad dans kan göra för alla barn som har någon form av diagnos. En stark längtan föddes i mig om att få arbeta mer med barn med diagnoser. Det var inte bara dem som inte ville att veckan skulle ta slut. Jag ville bara fortsätta och kände att de gav mig så mycket glädje och inspiration som jag kunde leva länge på. Jag insåg då att jag älskar dansen just för att den är så mycket mer än att lära sig steg och framföra dem på en scen. Dansen har en unik, helande kraft.

Saken fortsetter under bildet.

Danseterapi (6)
Dansen har följt mig genom hela livet och är en stor del av min identitet. Dansen har gett mig mycket glädje och minnen för livet och har också fungerat som en tillflykt under svåra perioder. När jag träder in i danssalen så kan jag glömma allt annat runtomkring. Jag kan fokusera på här och nu, på mig själv och de andra dansarna. Jag får utlopp för de känslor som finns inom mig och jag upplever en trygghet och gemenskap med de jag dansar med. Känslan av endorfiner som sprudlar när man nästan flyger genom rummet går knappt att beskriva och den nära kontakt och kommunikation som kan uppstå mellan mig och andra dansare är helt unik. På många sätt har dans fungerat terapeutiskt för mig och jag kan inte tänka mig ett liv utan dansen. Nu brinner jag mycket för undervisning för barn och att dela med mig av det som dansen gett mig. Jag tilltalas av dansterapeuternas syn på dansen som något frigörande och utan prestation.

Danseterapi (11)

Dansterapins historia
Dansterapin började utvecklas i USA i början av 1940-talet. När andra världskriget tog slut var det många soldater med både fysiska och psykiska skador som var i stort behov av vård. De behandlingsmetoder som användes på den tiden visade sig inte vara tillräckliga och man började då utveckla de psykologiska och psykoterapeutiska metoderna. En del läkare införde skapande aktiviteter för sina patienter, som till en början bara var tänkt som en sysselsättning. När de upptäckte att de skapande aktiviteterna hade en mycket positiv påverkan på patienterna fick konstarterna större plats i behandlingsprogrammet. Detta visade sig vara till stor hjälp i bearbetandet av deras upplevelser och ett viktigt komplement till den verbala terapin. Till en början var många skeptiska till just dans som terapi men tack vare hårt arbete av några enstaka pionjärer blev också dansterapin erkänd som behandlingsform. De fyra största pionjärerna inom dansterapin var Marian Chace, Mary Whitehouse, Trudi Schoop och Liljan Espenak (Grönlund, 1991).

Neuropsykiatriska diagnoser
Neuropsykiatriska diagnoser är ett samlingsnamn för diagnoserna autism, Aspergers syndrom, ADHD och Tourettes syndrom. Barn med neuropsykiatriska diagnoser har ofta svårigheter inom områdena uppmärksamhet, kontroll av impulser, socialt samspel, inlärning, motorik och att uttrycka sig muntligt och skriftligt (Teveborg, 2001). Detta beror på lättare störningar i det centrala nervsystemet (Imsen 2005/2006). Symptomen varierar från individ till individ och det finns många som har så kallade dubbeldiagnoser, exempelvis autism och ADHD eller ADHD och Tourettes syndrom. Det forskas mycket runt dessa diagnoser och ämnet är ständigt aktuellt och debatteras flitigt (Abrahamsson, 2010).

Saken fortsetter under bildet.

Danseterapi (13)

Den medicinska behandlingen av neuropsykiatriska diagnoser kan innefatta olika typer av läkemedel. För autism och Aspergers syndrom finns det ingen medicin som gör att symptomen försvinner. Där handlar det istället om att försöka träna upp förmågan att till exempel kunna kommunicera behov och önskemål till sin omgivning för att underlätta vardagen genom pedagogiska eller psykologiska insatser (Nyman, 2009). För ADHD finns olika typer av läkemedel som kan användas för att lindra symptomen. De vanligaste läkemedlen för behandling av ADHD är Ritalin och Concerta. De innehåller ett ämne som kallas metylfenidat som har en lugnande effekt och ökar koncentrationsförmågan. De vanligaste biverkningarna är humörsvängningar, huvudvärk, magsmärtor, sömnsvårigheter och nedsatt aptit (Läkemedelsverket, 2009). Tourettes syndrom brukar endast behandlas med läkemedel om ticsen är extrema och då kan samma typ av lugnande läkemedel som används vid behandlingen av ADHD tas i bruk (Läkemedelsverket, 2005).

Barn med neuropsykiatriska diagnoser har som alla andra barn rätt till undervisning utifrån sina förutsättningar. Det står stadgat i läroplaner, skollagar, grundskoleförordningar och i olika konventioner från FN (Teveborg, 2001). I den svenska skollagen står det bland annat att:
Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen (SFS 2010:800, s.2)

Det är skolans ansvar att se till att elever som man misstänker har någon form av diagnos får en sakkunnig utredning för att undervisningen ska kunna tillrättaläggas utifrån den enskilde elevens behov (Imsen 2005/2006). Tillsammans med eleven, vårdnadshavare, lärare och annan berörd personal ska skolledningen utforma ett åtgärdsprogram för dessa elever. Det är då viktigt att lärarna skapar sig en helhetsbild av elevens förutsättningar och inte bara ser till elevens fysiska och intellektuella förmåga. Man måste se till elevens intressen, sociala egenskaper, vad som motiverar, inställningen till arbetet m.m. för att kunna veta vilka stödinsatser som ska ges. Undervisningen för dessa elever måste planeras noggrant och präglas av klara instruktioner, tydliga läromedel, lyhördhet, tålamod och rutiner (Teveborg, 2001).

Det finns många konkreta och relativt enkla stödinsatser som kan genomföras. För elever som har svårt att filtrera information från ljud eller andra intryck kan ett stökigt klassrum med många elever verka stressande. Eleverna bör inte bli pressade att prestera i sådana miljöer utan kanske hellre arbeta i ett mindre grupprum med färre störningsmoment. När elever med dessa diagnoser känner sig stressade blir symptomen kraftigare och det skapar svåra förutsättningar för lärande. Visuella, tydliga hjälpmedel som bilder och liknande kan vara ett bra kommunikationsmedel för elever som har svårt med språket och datoranvändning kan fungera som ett bra substitut för att skriva med papper och penna för en elev med finmotoriska svårigheter. Skolan bör också planera för aktiviteter där eleverna får vila och återhämta sig. Deras hjärnor går på högvarv hela dagen för att sortera all information och aktiviteter som lugnar eleverna är viktiga. Det kan vara att fysiskt få vila en stund men det kan också vara att få lov att hålla på med sitt specialintresse (Abrahamsson, 2010).

Det finns inget barn som går till skolan för att misslyckas och göra fel. ”Vi gör fel för att vi inte vet hur vi ska göra rätt” (Abrahamsson, 2010, s.53). Elever med neuropsykiatriska diagnoser blir ofta missförstådda och deras beteenden blir tolkade som signaler om att de inte vill eller kan lära. Som pedagog är det viktigt att se bortom det beteendet och istället försöka förstå orsakerna. Man måste se varje elevs förutsättningar som en möjlighet för lärande och inte som ett hinder. Här ligger den verkliga utmaningen för alla pedagoger i dagens skola (Abrahamsson, 2010).

Källförteckning
Abrahamsson, L. (2010). Tänk om: en bok om autism, Aspergers syndrom, ADHD och andra förmågor. Malmö: Epago

Grönlund, E. (1991). Dansterapi: Introduktion till en expressiv terapiform. Lund: Studentlitteratur

Imsen, G. (2006). Elevens värld (J. Retzlaff, övers.). Lund: Studentlitteratur (Originalarbete publicerat 2005)

Läkemedelsverket, (2005). Concerta (metylfenidat) – biverkningsuppföljning. Hämtad 30 mars, 2013, från Läkemedelsverket, http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER—2005/Concerta-metylfenidat—biverkningsuppfoljning/

Läkemedelsverket, (2009). Läkemedelsbehandling av ADHD. Hämtad 30 mars, 2013, från Läkemedelsverket, http://www.lakemedelsverket.se/malgrupp/Allmanhet/Att-anvanda-lakemedel/Sjukdom-och-behandling/Behandlingsrekommendationer—listan/ADHD/

Nyman, H. (2009). Autism och Aspergers syndrom. Hämtad 30 mars, 2013, från Psykologiguiden, http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=201&Autism

SFS 2010:800. Skollag. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Teveborg, L. (2001). Elever i behov av särskilt stöd: en bok om olika funktionshinder och skolans stödjande insatser för elever med dessa funktionshinder. Solna: Ekelund

Annasara Yderstedt

Hei! Jeg heter Annsara, og selv om jeg bor i Stavanger nå, kommer jeg egentlig fra Malmö i Sverige. Jeg har skrevet for Dans.no og De Danseglade siden 2014. Jeg er en ganske erfaren danser, og danser alt ifra klassisk ballett, til jazz og hiphop - men det er moderne dans som ligger hjertet nærmest.