Dans.no


Namibia del 3 (2)

Dansäventyr i Namibia: Turnéveckan

På forsiden akkurat nå

Efter tre intensiva veckor med repetitioner varje dag var vi äntligen klara för att bege oss ut på turné! Vi framförde två stycken på varje plats vi uppträdde. ”Teachers” hette det första stycket som de afrikanska dansarna framförde.  Det handlar om en ung flicka som har en kärleksaffär med sin lärare och blir gravid. Läraren vill inte erkänna vad han gjort och ta ansvar för sitt handlade och blir arresterad av polisen. Flickan blir utstött och mobbad och väljer att lämna sitt nyfödda barn.

Ania – The Lost Spirit

Koreografin skildrar en historia, baserad på verkliga händelser. Det förekommer dessvärre alldeles för ofta att lärare i Namibia utnyttjar sin maktposition och blir attraherade och låter sig förföras av unga skolflickor. Det andra stycket vi framförde var det som vi jobbat med de senaste tre veckorna. Stycket har fått namnet ”Ania – The Lost Spirit”. I det stycket får publiken följa tre unga, gravida skolflickor och deras pojkvänner. Ett av paren väljer att direkt acceptera situationen, behålla barnet och fortsätta att vara tillsammans. Det andra paret tvivlar länge över vad de ska göra men till slut väljer de också att behålla barnet tillsammans. För det tredje paret däremot får historien ett tragiskt slut. När pappan till barnet får reda på att hans flickvän väntar barn stöter han bort henne och försöker övertyga henne att ta ett olagligt abortpreparat. Flickan ser ingen annan utväg till slut än att ta preparatet som leder till att både barnet och flickan dör. Tonårsgraviditeter är vanligt i Namibia och många unga flickor som blir gravida hoppar av skolan och kommer inte tillbaka för att fullfölja sin utbildning. Det är också vanligt med illegala aborter och att mammor överger sina nyfödda barn. Vår föreställning bar på ett viktigt budskap om att det aldrig är okej att en lärare har en sexuell relation med en elev, att oskyddat sex som tonåring kan få allvarliga konsekvenser, att livet inte är över för en ung flicka som blir gravid och att det finns hjälp att tillgå.

Välkommen de flesta steder

Turnéveckan inleddes med sex skolföreställningar runtom i Windhoek och i grannstaden Rehoboth. Det var skrämmande att se hur stor skillnad det var mellan skolorna när det gällde lokaler och hygien. Några av skolorna var helt okej men vi fick också se och uppleva outhärdlig stank, stora hål i golv och tak, små och trånga sovrum, dåliga sängar, mycket skräp och rinnande kloakvatten längs korridorerna. Mottagandet från skolornas elever och lärare var också väldigt varierande. På en skola visste ingen att vi skulle komma så vi fick gå runt länge och leta rätt på en liten skara elever. På en annan skola fick vi höra glåpord och elaka kommentarer när vi dansade. Men de flesta skolorna välkomnade oss med öppna armar och eleverna satt antingen och skrek och hejade så högt på oss att vi knappt hörde musiken, eller satt lugnt och stilla och tog till sig föreställningens budskap. På en skola fick vi skriva autografer och krama alla eleverna efter föreställningen.

Många små barn tittade

Vi hade också två föreställningar ute på gatan, mitt i två mindre samhällen. Då blev vår publik förbipasserande folk i alla åldrar och nyfikna grannar. Underlaget för dessa framträdanden var sand med hårda stenar och glassplitter.  Det var verkligen en utmaning att försöka undvika att få skärsår på fötterna och efteråt hade vi sand överallt, i munnen, i ögonen, i öronen och över hela kroppen. Publikresponsen var däremot mycket positiv. Även om vårt budskap främst riktade sig mot skolungdomar så var det många äldre vuxna som kom fram och gav oss fina kommentarer efteråt. Det var också många små barn som kom och tittade och de förstod nog inte helt vad det handlade om men uppskattade den fängslande musiken och de imponerande lyften. Efter föreställningen i Rehoboth stannade vi kvar och kastade boll med de entusiastiska barnen som ville att vi skulle stanna och leka med dem hela kvällen.

Framträdande i ett fängelse

Det mest annorlunda framträdandet vi gjorde var på ett fängelse inför brottslingar som begått olika typer av brott, alltifrån rån till misshandel och mord. Det var spännande och nervpirrande. Vi fick gå igenom massvis av kontroller där vi kroppsvisiterades och fick scanna allt av kostymer och rekvisita som vi hade med oss. Vi fick gå igenom långa passager och många låsta portar innan vi kom fram till en liten asfalterad innergård där fångarna satt och njöt av den gassande solen. De satt tysta och eftertänksamma under uppträdandet och kommentarerna efteråt innehöll mycket tacksamhet över att vi hade kommit och bidragit med lite underhållning och variation i deras enformiga vardag.

Ambassadörer och representanter från Unicef

Vår officiella premiär ägde rum under turnéveckans näst sista dag på Goethe Zentrum i Windhoek. Det var ett ganska litet auditorium med en publikkapacitet på runt 100 personer. Det var runt 50 personer som förhandsbokat biljetter så organisatörerna räknade med att det inte skulle bli helt fullsatt. Men två minuter innan föreställningen började kom vår koreograf in till oss backstage och informerade om att det var proppfullt med folk. De hade satt in två extra stolsrader på alla sidor av scenen som gjorde att scengolvet var betydligt mindre än vad vi hade övat med. Det var över 200 personer som hade kommit och ambassadörer, representanter från Unicef, familj, vänner och andra intresserade trängdes längs väggarna och i dörröppningen för att få se en glimt av det som hände. När musiken började strömma ut ur högtalarna och vi dansare klev in på golvet var det som om rum och tid inte längre existerade. Vi presterade verkligen på topp och adrenalinet pumpade i blodet. På mingelfesten efteråt kom många människor fram och uttryckte sin beundran och tacksamhet.

Sista dagen hade vi två mindre föreställningar, först på en yrkeshantverkskola i Windhoek och sedan ute i samhället Okahandja. Vi var alla trötta och utpumpade efter att ha genomfört tio föreställningar på 7 dagar men samtidigt var vi märkbart tagna av att detta var sista gången vi skulle dansa tillsammans. Det kändes fint att få en sista heldag tillsammans och avsluta med flaggan i topp men efteråt rann det tårar ner från våra kinder och vi gav varandra många varma kramar.

Vänner för livet

Det är mycket jag kommer att bära med mig från detta dansäventyr i Namibia. Jag har fått uppleva mycket jag aldrig trodde jag skulle få uppleva och har fått nya vänner för livet. Jag har fått en unik inblick i hur det är att leva som professionell dansare i ett kompani som är det enda av sitt slag i Namibia. Jag har fått möta människor med rysliga livshistorier och utan formell dansbakgrund som fått sina liv förändrade genom dansen. Jag har fått bevittna deras kamp för erkännande bland politiker och sponsorer. Men det som har satt djupast spår i mig är insikten om hur lyckligt lottad jag är som bor och är verksam dansare i Norge. Det är lätt att klaga på livet som dansare här men efter att ha haft möjlighet att resa utanför landets gränser och se hur dansare lever i andra delar av världen så sitter jag kvar med tacksamhet och uppskattning över de förutsättningar och livsvillkor vi dansare och andra yrkesgrupper faktiskt har. Det är inte något vi bör ta för givet!

 

Foto: Josh Homateni och Ruth Suermann

Namibia del 3 (1)
Namibia del 3 (2)
Namibia del 3 (3)
Namibia del 3 (4)
Namibia del 3 (5)
Namibia del 3 (6)
Namibia del 3 (7)
Namibia del 3 (9)
Namibia del 3 (10)
Namibia del 3 (11)
Namibia del 3 (12)
Namibia del 3 (13)
Namibia del 3 (14)

Annasara Yderstedt

Hei! Jeg heter Annsara, og selv om jeg bor i Stavanger nå, kommer jeg egentlig fra Malmö i Sverige. Jeg har skrevet for Dans.no og De Danseglade siden 2014. Jeg er en ganske erfaren danser, og danser alt ifra klassisk ballett, til jazz og hiphop - men det er moderne dans som ligger hjertet nærmest.

Les også